Dalska Pärlhöns
Dalska pärlhöns är en gammal lantras. Den bevaras inte av Lanthönsklubben vilket beror på att de sista resterna, som hittades av Krister Kortebäck i Dalsland, inte hade en historia som kunde dokumenteras bakåt i tiden. Det är mycket synd för det är en sund lantras som behöver hjälp med att bevaras på alla sätt. De dalska pärlhönsen ska inte förväxlas med pärlhönan som är en helt annan art från Afrika.
Den dalska pärlhönan har visserligen ingen dokumenterad historia, men min egen far kunde berätta en hel del om dessa små, vackra dvärghöns. Min far växte upp i Göteborg, när han såg dem första gången visste han inte att jag skaffat höns som kallades pärlhöns. När han såg dem sa han direkt att det var pärlhöns och han hade inte sett dessa sedan han var barn. Han var född 1927 och på 30-talet sprang dessa lösa på bakgårdar. Barnen hade dessa som dagens barn har marsvin ungefär. Nu vill jag nog dock poängtera att dessa höns inte är så lämpliga för barn, för tupparna kan ibland vara riktiga stridisar, vackra men kaxiga. De är inte folkilskna av sig men tuppen kan markera sitt revir rätt rejält och det kan skrämma små barn. Man behöver kunna markera vem som bestämmer och det ska inte vara tuppen det är Du som äger dem.
Det finns stora likheter med gamla engelska stridshöns och pärlhöns. En bekant till mig har korsat in tuppar i sina engelska stridshöns och fått bra resultat. Dock skiljer sig teckningen på fjäderdräkten på de dalska pärlhönsen markant.
Min teori kring dessa små djur med stor "tupphjärna" och dess ursprung lyder så här;
Göteborg är en gammal hamnstad som handlade mycket med Orienten och England under 1700-talet. Höns har följt människan länge och med båtarna följde de små hönsen med.De har naturligtvis följt med engelsmännen på sina resor. Tuffa och kavata som de är var de goda överlevare samtidigt som de gav mat till sjömännen. Kanske livade de upp en och annan tråkig kväll med tuppfäktning där vadslagning gav en extra slant till vissa. I England var det länge populärt med tuppfäktning och denna karaktär kan man ganska lätt trigga igång med de små hönsen igen. Längs västkusten spred sig de små hönsen och bondmoror såg snabbt deras värde eftersom de små djuren är mycket bra föräldrar till sina kycklingar och hönan ruvar mycket bra. När Leghorn, som inte ruvade så bra, gjorde sitt intåg i Sverige och före äggkläckarnas epok så blev de små hönsen viktiga på gårdarna.
Krister hittade de sista av dessa i Dalsland ca 1,5 timmes bilväg från Göteborg på en liten gård. Jag fick ägg av Krister som min bror (som bor i Dalsland)hämtade. Krister hade svarta och bruna djur. Ibland äggen som kläcktes fanns en vit tupp och det är han som spridit det vita anlaget som finns i dagens besättningar. Krister fick sedan tillbaka vita tuppar av mig. Det vita anlaget är recessivt och jag har alltid 2 vita tuppar och en mörk. Det bruna anlaget är dominant och därför tar det lätt över hela flocken om man gallrar för snävt. I min avel har jag prioriterat två saker. Behålla det vita anlaget i flocken, särskilt hönor är sällsynta. Det andra kriteriet är att gallra bort de mest stridiga tupparna och det har gett bra resultat. Idag är tupparna avsevärt mer hanterliga, men fortfarande är det en ras främst för de som vill ha en ras med stor karaktär. Äggen är små, vita/beige och är oftast 100% befruktade.
Varför kallas de pärlhöns? Min pappa sa att han trodde det berodde på deras fjäderdräkt på bröstet som ofta är brett likt de gamla engelska stridshönsen. Bröstpartiet är ofta täckt av små svarta eller vita prickar, särskilt under uppväxttiden syns dessa tydligt Dessa prickar är som små pärlband över bröstet. Det verkar som framförallt tupparna är medvetna om dessa prickar för de går gärna runt och bröstar sig. De är lite sprättiga av sig och vill gärna visa upp sig - en narcissistisk natur finns helt klart. När kycklingar ruvats fram är ledartuppen den förste som visar upp de små liven för övriga i flocken. Tuppen är mycket delaktig i fostran av de små liven, mycket mer än hos någon annan ras som jag har sett. Har du stora höns som Maraner, Brahma , Jersey giant och söker ruvhöns är dessa lämpliga at ha tillammans. Även om tupparna har stora tankar om sin storlek så går de inte till attack mot några jättar och de kan blandas utan problem. Däremot ska de inte gå tillsammans med lätta raser som har temperament för då kan det bli lite väl livat i hönsgården. Den lilla tuppen skyddar hönan med sina kycklingar minutiöst och inte ens en katt brukar få för sig att ens göra ett försök till att få sig en munsbit.
Har du blivit intresserad så hjälp till att bevara rasen. Dess existens är starkt hotad och särskilt det vita anlaget som börjat lätt kan börja avta lite i en flock.
